Ett år sedan

Idag känns det mest tungt och sorgligt. Det är ett år sen den mest fruktansvärda dagen i mitt liv.

För ett år sedan var jag livrädd hur allt skulle gå. Hur skulle jag fixa allt själv.

Det har gått hur bra som helst. Moa mår bra, Jag mår bra så vi klarar oss. Jag har varit starkare än vad jag trodde då.

Nu ska jag och Moa fortsätta som vanligt och gå ut och testa på det här med att åka skridskor.
Livet går vidare.