Idag har vi begravning. Detta trodde jag inte att jag skulle behöva vara med om på länge. Att ta ett sista farväl av min Lars, min blivande make och Moas pappa. Det skulle ju ha varit om många år när vi var gamla. Inte nu mitt i livet. Vi har ju så många planer som nu inte kommer att bli av. Lars och jag har gjort många fina saker tillsammans, den finaste heter Moa.
När Lars avled så började jag söka på internet efter männsikor som varit med om att förlora sin älskade och som hade små barn tillsammans. Jag hittade en väldigt bra blogg om en tjej som förlorade sin sambo i somras. Dom hade en 2 årig son tillsammans. Jag läste hennes blogg från början och tyckte att hon verkade vara en väldigt stark person som klarade av att gå vidare. Sista inlägget var i från augusti och då var det tjejens mamma som skrev. Tjejen hade några dagar tidigare tagit livet av sig.
Detta är något helt ofattbart för mig. Allt jag gör just nu är för Moas skull. Jag är stark för hennes skull. Att göra henne helt föräldralös finns inte i min värld. Så nej jag kommer att kämpa vidare och jag kommer att klara det.
